Sensorer till cykeldatorn

Cykeldatorn sitter mitt på styret som om den vore själva mätaren. På egen hand mäter den förvånansvärt lite. Position och sträcka plockar den ur GPS:en. Resten kommer utifrån: puls, trampfrekvens och watt mäts av fristående givare som datorn parar ihop sig med över radio, medan själva enheten mest är ett nav som tar emot, visar och loggar. Det som avgör vad du får ut av den är alltså inte datorn, utan vilka givare du hänger på och hur väl de pratar med den.

Vad kan en cykeldator para ihop sig med?

Egna givare för det som händer på kroppen eller i drivlinan saknar den. GPS:en ger position, och därur sträcka, fart och höjd, men puls, kadens, effekt och växelläge måste komma någon annanstans ifrån. Enheten fångar signalerna trådlöst, visar dem medan du kör och sparar dem i passet.

De givare en cykeldator oftast parar ihop sig med är dessa:

• Pulsband mäter hjärtfrekvensen. Egen genomgång finns i puls på cykeldatorn.
• Kadenssensor räknar dina trampvarv per minut.
• Hastighetssensor mäter hjulets varv, oberoende av GPS.
• Effektmätare (power meter) mäter den faktiska kraften du trampar ut, i watt. Djupdykning i effektmätare på cykeln.
• Elektronisk växling som Shimano Di2 och SRAM AXS kan visa vilket växelläge du ligger på och hur mycket batteri som är kvar.
• Smart trainer är inomhustränaren som datorn läser effekt från och kan styra motståndet på.

Parning är en engångsgrej. Har du kopplat en givare en gång hittar den datorn själv inför varje nytt pass.

Varför - och vem behöver vad?

Nöjer du dig med fart, sträcka och en karta behöver du ingen extra givare alls. GPS räcker långt. Men i samma stund som träningen blir ett mål börjar givarna betala för sig, och de gör det i en ganska bestämd ordning.

Puls är den självklara första sensorn. Den är den billigaste mätaren på hur hårt du jobbar och den enda som håller ett lugnt pass verkligt lugnt, så den skulle jag sätta före allt annat. Kadens kommer på köpet nästan gratis och hjälper dig hitta ett jämnt, effektivt trampande. En hastighetssensor är mer situationsberoende. Den gör störst nytta inomhus, i tunnlar och där GPS-signalen studsar mellan husväggar, för den läser hjulet direkt och tappar aldrig sträckan.

Effektmätaren är det stora klivet, både i vad den ger och vad den kostar. Den visar exakt hur mycket du presterar oberoende av dagsform, motvind och backe, och för den som tränar mot verklig prestanda finns ingen mer användbar siffra. Elektronisk växling och smart trainer hamnar i en egen fålla: de är för dig som redan äger dem, och då handlar det bara om att koppla på det du har.

De olika givarna - och ANT+ mot Bluetooth

Givarna sitter på olika ställen och känner av olika saker. Pulsbandet bärs på kroppen och är referensen för hur hårt du arbetar. Bröstband räknas fortfarande som de mest tillförlitliga, men detaljerna tar vi i puls-genomgången. Kadenssensorn sitter oftast på vevarmen och registrerar varje trampvarv, medan hastighetssensorn sitter på hjulnavet och räknar hjulvarv. Just därför fungerar den även när GPS inte gör det. Effektmätaren byggs in i vevar, pedaler eller nav och mäter kraften du lägger på. Det är den exaktaste mätningen på cykeln, och den dyraste.

Elektronisk växling och smart trainer är egentligen inte givare i klassisk mening, men de talar samma trådlösa språk och dyker upp i datorn på precis samma sätt.

Och det språket är två standarder: ANT+ och Bluetooth (BLE). De flesta moderna givare sänder på båda, och nästan alla cykeldatorer tar emot båda, så i praktiken slipper du välja. Skillnaden som finns kvar är ändå värd att känna till. ANT+ låter flera enheter läsa samma givare samtidigt, så ditt pulsband kan mata både cykeldatorn och klockan på en och samma gång, medan Bluetooth av tradition kopplar en givare mot en enhet i taget. Har givaren både ANT+ och Bluetooth behöver du inte ägna saken en tanke.

Verklighet och missförstånd

Kring sensorer och parning har det satt sig några seglivade missförstånd, och de kostar folk pengar. Det första är att du måste ha märkets egna, dyra givare. Det stämmer inte. Standarderna är öppna, så en tredjeparts kadens- eller pulsgivare kopplar upp sig lika bra mot en Garmin, Wahoo eller Hammerhead som originalet gör. Du betalar för namnet, inte för bättre mätning.

Nästa oro brukar gälla de gamla givarna: funkar de med en ny dator? Nästan alltid. Eftersom moderna enheter läser både ANT+ och Bluetooth tar en ny cykeldator utan vidare emot dina äldre puls-, kadens- och fartgivare, så du behöver sällan köpa om det du redan har.

Däremot håller inte påståendet att billigt alltid är lika bra. Här finns en hake. En riktigt billig no name-givare kan strula med tappad signal och hopp i mätningen, eller vägra para sig snyggt med till exempel Garmins ekosystem, där den ibland inte ens dyker upp i listan. En givare från ett känt mellanklassmärke är det trygga köpet.

En sista sak är värd att hålla isär. Fart från GPS och fart från en fartgivare är inte samma mätning. Cyklar du mest ute på öppen väg klarar du dig gott på GPS-farten. Kör du mycket inomhus eller i tunnlar är det givaren som räddar siffran.

Så väljer och parar du

Vill du bara ha fart, sträcka och karta, strunta i givare. Ska du börja träna, sätt puls först. Den ger mest nytta per krona. Vill du finslipa trampandet lägger du till en billig kadenssensor, och tränar du på riktigt mot prestanda är effektmätaren klivet att ta, dyr men med data ingen annan givare ger. Har du redan Di2, AXS eller en smart trainer är det bara att para på det du äger.

Två råd när du väl köper. Välj givare som har både ANT+ och Bluetooth, så fungerar de mot vad du än kör nu och byter till senare. Och para varje givare en gång i menyn, sedan sköter den uppkopplingen själv inför nästa pass. Letar du snarare efter en klocka som visar puls både på och utanför cykeln är det en klockfråga mer än en cykeldatorfråga, och den tar vi inte här; läs om själva klockorna hos pulsklocka.net i stället.

När du vet vilka givare du vill kunna koppla på kan du filtrera fram cykeldatorerna i jämförelsen och ställa dem mot varandra på sensorstöd, batteri och pris.