Puls på cykeldatorn

Din cykeldator visar pulsen i realtid och loggar den till passet. Men själv mäter den ingenting. Det sitter helt enkelt ingen pulssensor i lådan. Signalen måste komma utifrån, från en givare du bär på kroppen, och det är där valen börjar. Bröstband eller optisk givare? Originalband till fullpris, eller ett tredjepartsband för halva pengarna? Protokollet, ANT+ mot Bluetooth, reder ut sig längs vägen.

Vad krävs för puls på cykeldatorn?

Svaret ryms i tre ord: en extern pulskälla. Cykeldatorn är mottagare och skärm, aldrig mätare. Den fångar upp pulsen trådlöst, visar den på skärmen, sparar den i passet, delar in den i zoner och varnar när du glider upp i fel läge. Men mätningen sker på kroppen, i en givare du bär.

Du behöver alltså två saker som pratar med varandra: en givare som mäter och en cykeldator som lyssnar. Para ihop dem en gång, sen kopplar de upp sig själva inför varje pass. Ingen givare, ingen puls. Så enkelt är det, oavsett hur dyr datorn är.

Varför puls - och för vem?

Nöjer du dig med hastighet, sträcka och en karta klarar du dig gott utan puls. Men i samma stund som träningen är en del av varför du sitter på sadeln blir pulsen den enklaste mätaren på hur hårt du jobbar. Den håller lugna pass lugna, gör intervallerna mätbara, visar vad en backe faktiskt kostar och låter dig följa formen över en hel säsong.

Effektmätare är exaktare, det ska erkännas. Men de bor i vevar och pedaler och kostar därefter. Puls ger merparten av nyttan för en bråkdel av pengarna. För de flesta är det den självklara första sensorn att skaffa.

Alternativen och hur de skiljer sig

Tre vägar leder fram till puls på styret, och de är inte lika bra.

Bröstbandet är originalet. Ett band runt bröstkorgen läser hjärtat elektriskt, i princip som ett EKG, och ingenting kommer åt signalen lika rent. Det fångar snabba kast direkt, ligger stabilt genom intervallerna och stör sig inte på kylan som optiken gör. Varje annan givare mäts i praktiken mot bröstbandet.

Den optiska armgivaren är till för den som avskyr band. En liten dosa med lysdioder läser pulsen genom huden, och på under- eller överarmen fungerar det betydligt bättre än på handleden. Många tycker också att en dosa på armen är skönare att bära än ett band över bröstet.

Den tredje vägen är klockan du kanske redan har på dig. Väldigt många sport- och träningsklockor kan sända sin puls vidare till cykeldatorn över ANT+ eller Bluetooth. Har du en sådan slipper du ofta köpa något extra alls, för klockan blir din pulskälla under passet.

Optisk mätning på just handleden är däremot en dålig idé på cykeln. Vibrationer och kyla stör läsningen, och att krama styret hårdare hjälper inte ett dugg. Ska du mäta optiskt, sikta på armen. Inte handleden.

Själva uppkopplingen sker på två standarder, ANT+ och Bluetooth (BLE). De flesta moderna band klarar båda, och nästan varje cykeldator tar emot båda, så i praktiken behöver du sällan tänka på saken. Vill du ändå gräva i skillnaden tar vi den i genomgången av givarna och hur de parar sig.

Verklighet och missförstånd

Kring puls på cykeldatorn har det satt sig några seglivade myter. Tre av dem är värda att avliva.

Att du måste ha märkets eget, dyra band? Struntprat. Standarderna är öppna, och ett tredjepartsband kopplar upp sig lika villigt mot en Garmin, Wahoo eller Hammerhead som originalet gör. Du betalar för logotypen, inte för bättre puls.

Att klockan inte kan prata med cykeldatorn? Oftast kan den det. En Garmin-klocka sänder gärna sin puls till en Garmin Edge, och massor av andra klockor gör samma sak över öppna standarder. Kontrollera bara att din modell har läget påslaget. Det brukar heta något med "broadcast" eller "sänd puls" i menyn.

Att billigt är lika bra? Där finns en hake. En riktigt billig no name-givare kan strula på alla de sätt man inte vill: den tappar signalen mitt i passet, hoppar till i kurvan och krånglar ibland redan vid parningen. Ett band från ett etablerat mellanklassmärke är det trygga köpet. Skillnaden märker du först den dag det inte fungerar, och då är det för sent.

Sen har vi den eviga dragkampen optiskt mot bröstband. Optiskt är bekvämt, det är hela poängen med det. Men när det gäller snabba kast och rå kyla är bröstbandet fortfarande referensen som allt annat vägs mot.

Så väljer du

Så landar valet, kort och gott.

• Vill du ha pålitligast puls, särskilt för intervaller och i kyla? Ta ett bröstband som klarar både ANT+ och Bluetooth. Det är fortfarande kungen.
• Skaver bandet? En optisk arm- eller överarmsgivare är ett bra köp, och klart bättre än handledsmätning på cykeln.
• Har du redan en sportklocka som kan sända? Börja där. Slå på sändläget, para mot cykeldatorn, klart. Kanske slipper du köpa något alls.
• Vill du ha puls även i vardagen, inte bara på cykeln? Då är det egentligen en klockfråga, inte en cykeldatorfråga. Den tar vi inte här. Läs om själva klockorna hos pulsklocka.net i stället.

Har du väl bestämt pulskälla kan du filtrera fram cykeldatorerna i jämförelsen och ställa dem mot varandra på sensorstöd, batteri och pris.