Bästa pulsband för cykeldatorn

Ett pulsband är den billigaste sanningssägaren du kan hänga på kroppen. Det talar om hur hårt du faktiskt jobbar, inte hur det känns för dagen. Och trots att varje ny klocka och träningsarmband numera läser puls direkt från handleden, är det fortfarande ett fuktigt gummiband över bröstet som sätter referensen. Det är värt att reda ut varför, och vilket band du ska välja.

Bröstband mot optisk mätning

De två metoderna mäter olika saker. Ett bröstband läser hjärtats elektriska signal, samma slags mätning som ett EKG bygger på, via två kontaktytor mot huden. En optisk pulsmätare i en klocka eller ett armband lyser i stället ljus genom huden och räknar hur blodvolymen pulserar under givaren. Den ena läser källan, den andra läser en följdeffekt längre ut i systemet.

Skillnaden märks mest när tempot skiftar. Bröstbandet ligger nära hjärtat och svarar i princip direkt, medan den optiska mätningen släpar och gärna trögar till just när du drar på i en intervall. Optiken har blivit klart bättre de senaste åren, och en givare högt upp på överarmen slår en på handleden med hästlängder. Men som referens för både noggrannhet och latens står bröstbandet kvar. Kör du strukturerade intervaller är det inte ens en jämn match.

ANT+, Bluetooth och varför dual broadcast är hela poängen

Puls skickas trådlöst över två standarder: ANT+ och Bluetooth (BLE). Ett bra band sänder på båda samtidigt, och det är den detaljen som avgör om bandet fungerar i din vardag eller blir en källa till irritation. ANT+ låter flera enheter läsa samma givare på en gång. Bluetooth kopplar av tradition en givare mot en enhet i taget, även om de bättre banden numera håller flera Bluetooth-kanaler öppna parallellt.

Varför spelar det roll? För att du ofta vill mata två saker samtidigt. Pulsen ska in i cykeldatorn på styret, men kanske också i klockan på armen eller i Zwift på skärmen. Garmins HRM-Pro Plus sänder på ANT+ och Bluetooth 5.0 parallellt och kan alltså mata cykeldatorn och en app på en gång. HRM-Dual gör detsamma med obegränsat antal ANT+-anslutningar och två Bluetooth-anslutningar. Wahoo TICKR håller ANT+ plus upp till tre Bluetooth-kopplingar. Polar H10 och H9 sänder båda över Bluetooth LE och ANT+. Poängen är enkel: köp ett band som talar båda språken, så slipper du någonsin fundera på om det passar din utrustning.

Vilket band för vem

För den vanliga motionären som vill ha en trygg, exakt pulssiffra och inget mer är Garmin HRM-Dual det förnuftiga köpet. Den mäter puls och pulsvariabilitet, sänder på båda standarderna och drar sin CR2032 i uppåt tre och ett halvt år vid en timme om dagen. Ingen inbyggd loggning, inga löpvärden, ingen simfunktion. Det är själva poängen. Du betalar för mätningen, inte för finesser du aldrig rör. Polars H9 och Wahoos TICKR ligger i samma fålla och är lika lätta att rekommendera.

Den som tränar på allvar och vill ha marginalen i noggrannhet landar på Polar H10. Den har byggt sitt rykte som referensbandet många andra mäts mot, och den har ett eget minne som spelar in ett helt pass på upp till 30 timmar utan att vara kopplad till något. Praktiskt när du simmar eller kör ett pass där cykeldatorn inte hänger med.

Vill du ha mer än bara puls är Garmin HRM-Pro Plus bandet att titta på. Utöver hjärtfrekvensen fångar den löpsteg och löpdynamik, alltså vertikal rörelse, markkontakttid och steglängd, och matar löpeffekt till en kompatibel Garmin-klocka. För en cyklist som också springer, eller som vill följa HRV och formkurva närmare, är det mervärdet som motiverar prislappen. Kör du bara cykel är det pengar i sjön. Ta HRM-Dual i stället.

Och de billiga tredjepartsbanden? De fungerar. Ett band från Coospo eller liknande kopplar upp sig mot din Garmin, Wahoo eller Hammerhead precis som originalet, eftersom ANT+ och Bluetooth är öppna standarder. Du får sällan lika lång batteritid eller lika prickfri parning, men mätningen från ett hyfsat bröstband är förvånansvärt jämn. För en nybörjare som vill prova pulsträning utan att lägga en tusenlapp är det ett vettigt förstasteg.

Hakarna ingen berättar om i butiken

Ett bröstband behöver hudkontakt för att fungera, och där ligger den vanligaste källan till frustration. Ett torrt band ger hoppiga, orimligt höga värden de första minuterna, och effekten är alltid densamma: pulsen kan skena mot 190 direkt efter start och lugna sig först när svetten kommit igång. Orsaken är känd och gäller alla bröstband, torr hud leder helt enkelt signalen dåligt. Fukta elektroderna med lite vatten eller saliv innan du drar på dig bandet, så är problemet borta.

Batteriet är nästa sak att känna till. Nästan alla bröstband går på ett CR2032-mynt, ett par band på CR2025, och det är du själv som byter. Ett band som börjar tappa signal eller para sig ostadigt är oftare ett slött batteri än ett trasigt band. Byt myntet först, felsök sen. Har du redan bytt och det ändå strular hjälper vår felsökning när cykeldatorn inte hittar givaren dig vidare.

Den optiska mätningen har sin egen svaghet, och det är just intervallerna. Latensen gör att siffran ligger fel precis i de sekunder då du bryr dig mest, och i kyla drar en handledsgivare ofta ännu sämre när blodkärlen ytterst i huden krymper. Ska du styra korta hårda pass på puls är bröstband inte en smaksak, det är förutsättningen.

Puls är den första givaren de flesta ska köpa, före kadens och långt före watt. Vill du förstå hur pulssiffran används på styret läser du vidare i hur pulssiffran används på styret, och hela givarbilden med kadens och effekt ligger i hela givarbilden med kadens och effekt. Ska du senare kliva vidare till att styra passen på watt reder att träna på watt ut det. Men börja här. Ett HRM-Dual, ett fuktat band och en cykeldator som läser båda standarderna, sedan kan du ställa datorerna mot varandra i jämförelsen på sensorstöd och batteri.